Veckans Tankar - Vecka 25

”Många fastnar i sina drömmar”

Jag läste i en kvällstidning för ett par veckor sedan om fyra äventyrslystna ungdomar från Umeå som tillsammans snart ger sig ut på en jorden-runt-segling i en åtta meter lång Albin Vega, årsmodell –68.

På frågan om varför de gör den här resan svarade de att många drömmer om att förändra sina liv, men de flesta fastnar i drömmen. De här ungdomarna vill visa att det är möjligt att förverkliga sina drömmar.

Hur är det med sig som läser det här? Har du en dröm, eller kanske flera, som du går omkring och bär på och skulle vilja göra något åt? Och om du inte gör något åt din dröm, varför gör du inte det? Väntar du på rätt tillfälle?

Albert Camus, den berömde författaren och filosofen, kallade 1900-talet för rädslans århundrade. En kolumnist som jag läste om berättade att av alla de brev hon fick så var rädslan det problem som dominerade och som folk skrev om. Folk verkar vara rädda för allt, skrev hon. De är rädda för att förlora sina pengar, att förlora sina kära, de är rädda för att växa upp och ta ansvar för sina liv, de är rädda för att göra fel, att bli skrattade åt och att bli förlöjligade, att fatta fel beslut, att bli tillbakavisade. Folk är till och med rädda för framgång. Det verkar som om folk är rädda för själva livet.

Ibland blir vi paralyserade av rädsla.  Rädslan håller oss tillbaka och hindrar oss från att komma framåt. Men rädsla är normalt och mänskligt och finns hos oss alla. Och vad som skrämmer en person behöver inte alls skrämma en annan.

När vi blir rädda beror det vanligtvis på att vi tar ett kliv utanför vår trygga zon. Var och en av oss har en zon omkring oss inom vilken vi känner oss trygga och säkra. Tänk dig din zon som insidan av en cirkel. Allt som sker inne i cirkeln är tryggt för oss. Det är sådant vi känner till och kan och det känns inte hotfullt. Det är våra rutiner och vanor, saker som vi gör utan att vi behöver svettas av nervositet och rädsla. Men ibland så måste vi faktiskt ta ett steg utanför cirkeln och möta nya människor, göra nya erfarenheter, anta utmaningar, gå vidare, lära oss något nytt, bryta loss. Och vad händer då? Hjärtat börjar slå, vi blir svettiga, får ont i magen, sover kanske illa och vi börjar ställa frågor som: Är det värt att göra det här? Kommer jag att klara det? Kommer folk att skratta åt mig? Vad kommer min familj att säga?  Är jag inte för gammal?

Det är normalt att reagera så här när man stöter på en ny situation och många backar och tar ett steg tillbaka – in i trygghetszonen igen. Tillbaka till säkerheten! Puh!

Priset som vi betalar när vi undviker att göra saker som skrämmer oss är att vi saboterar för oss själva. Vi saboterar förverkligandet av våra drömmar; vi saboterar vår utveckling och till och med vår framgång. Kanske känner vi oss dessutom lite besvikna på oss själva för att vi inte vågar, men framför allt kommer vi förmodligen att leva ett ganska tråkigt liv. Ett tryggt liv förvisso, men händelselöst.

lob

Fortsättning följer