Veckans Tankar - Vecka 20

Uppbrott

Idag flyttar jag. Långt! Efter att ha bott i Norrköping i närmare 30 år har jag nu beslutat mig för att återvända till Västerbotten. 80 mil härifrån.

 ”Gick det fort att bestämma sig?” ”Vad tänker du göra?” ”Har du tänkt igenom ordentligt?” ”Vet du egentligen vad du lämnar?” ”Vad gör du om du får lappsjuka?” ”Du kommer att ångra dig.” ”Får du plats med allt?”

Många frågar och undrar. Vissa tycker jag är modig som vågar och javisst, det är ett stort steg.  Jag kanske är modig, men detta steg för med sig rädsla för vad som skall komma och är inte helt utan sorg. Men så är det med förändringar; förändringar kan vara smärtsamma.

Jag har i alla fall tagit på mig storstädningshandskarna. Här ska rensas! Pärm efter pärm gås igenom, låda efter låda töms.  Jag fastnar i gamla böcker, gamla föreläsningsanteckningar, kärleksbrev, foton– jag hittar sparade teckningar som sönerna gjort, teckningar som jag hade tänkt att jag skulle rama in och sätta på väggen. Jag fastnar i minnen. Tiden spolas tillbaka. Och jag gråter – det är vemodigt.

Jag läste någonstans att livet består av in- och utandningar. Livet är en fortgående process. Processen kan inte stanna upp. Min väninna Valarie från Canada sade till mig: ”The Good Lord never closes a door without showing you an open window.”  

Och visst är det så.  Man får släppa taget om det gamla, öppna ett fönster för att släppa in det nya. Man måste höja och fästa blicken framåt mot nya möten, nya upplevelser. Men att släppa taget och sörja det som varit innebär naturligtvis inte att man glömmer. Kan det vara så att det snarare blir lättare att se nuet och få ett djupare perspektiv på tillvaron?

lob